Stinas krönika
Jag är grym, du är grym, vi är alla grymma! – låt folk få höra det!
För ett tag sedan var jag överlycklig, jag hade precis fått sommarjobb.Inte vilket sommarjobb som helst, utan ett sommarjobb inom det yrke som jag utbildar mig till. Inge mer torka rumpor och spyor! (även om man kan lära sig mycket av det). Mina 80 högskolepoäng skulle komma till nytta.Jag kände mig nöjd med mig själv, ville skrika till alla jag känner, ”jag är grym, jag har kommit någonstans, jag har lyckats”. Med risk för att låta skrytig gav jag mig ut bland mina vänner för att berätta.
Jag: Jag har fått sommarjobb.
Svärmor: Va kul. Du har ju sån tur. Jag: Jag ska jobba hela sommaren. Kompis: Roligt. Du har alltid sånt flyt. Jag: Men när hade jag flyt sist? Kompis: När du fick det där stipendiet, när du kom in på utbildningen, när du fick den killen som du alltid drömt om. NU.
Flyt och tur, det är ett ord som förföljt mig så länge jag kan minnas. Det kan låta skoj. Att ha tur. Men det blir lätt segt, i alla fall att få höra det ständigt, att man har tur. Jag börjar fundera. Är det så enkelt? Att jag föddes med tur. Det är faktiskt så att jag börjar tro på det själv. Att all min framgång beror på tur. Att jag lika gärna kan lägga mig ner och softa, för turen kommer till de tursamma. Från att ha gått omkring på små rosa moln känner jag mig ganska olustig. Det står klart! Jag är den där tjejen som alltid är på rätt plats vid rätt tidpunkt. Tjejen som halkar in på ett bananskal. Alla kan inte ha fel.
Så mitt i all denna förvirring träffar jag en kvinna. Hon berättar om hur hon mot alla odds träffade Moder Theresa. Om hur hon reste till Indien, sökte, tjatade och kämpade. Och tillslut lyckades hon få möta sin förebild. Hon: Jag tror inte att något är omöjligt. Vill man något tillräckligt starkt är det möjligt. Men man måste bara kämpa för det. Och så är det?
Jag inser det nu. Jag har aldrig legat på sofflocket. Jag pluggade, ursäkta, arslet av mig i skolan. För jag ville komma in på den här utbildningen. Det var min dröm. Jag sökte en miljon stipendier. Satt i flera timmar på biblioteket, letade i fondböcker och skrev ansökningar. För jag hade en dröm att resa till Afrika.
Jag flörtade öppet med den där drömkillen och gav honom mitt nummer. Kanske kan man kalla det tur, om man vill, men jag vill inte tro på det. Det känns lika hopplöst som att tro på ödet. Det är så typiskt svensk att aldrig kunna säga.
Jag är bra! Jag är en grym tjej! Nej visst, jag är inte duktig ALLTID. Jag misslyckas ibland. Jag gör bort mig, klantar till det. Krockar med bilen och åker fast i tullen (lång historia).
Men oftast, så kämpar jag hårt för att mina drömmar ska gå i uppfyllelse.
Så håll för öronen när du hör ordet flyt nämnas om något bra du gör. Ingen har flyt jämt. Jag vet, precis som du, att det ligger mycket svett och tårar bakom din framgång! Jag är en grym tjej, du är en grym tjej, vi är alla grymma tjejer. Låt aldrig någon få dig att tro något annat.
Stina Gyldberg, volontär på Tjejzonen
| < Föregående |
|---|
