”Jag vill skriva till er som har ont. Till dig som blivit dumpad, som har slitit ditt hjĂ€rta ur kroppen och plingat pĂ„ dörren hos den du vill dela ditt liv med”.

Alla har ont ibland

Jag vill skriva ett brev, som Àr riktat till er. Till alla personer som rÄkar ögna förbi mina ord för nÄgon minut eller tvÄ.

Framförallt vill jag skriva till er som har ont. Det kanske Àr du som stÀndigt behöver finnas till för nÄgon som Àr sjuk, du som kÀnner din nÀras smÀrta men ocksÄ din egen inför personens lidelse.

Till du som blivit dumpad, som har slitit ditt hjÀrta ur kroppen och plingat pÄ dörren hos den du vill dela ditt liv med. StrÀckt ut dina hÀnder med hjÀrtat dÀr i men fÄtt tillbaka det med en kniv inuti.

Jag vill skriva till dig som vaknar varje morgon och kÀnner att livet Àr ett helvete. Kliver upp och tar dig igenom dagen men pÄ kvÀllen ÀndÄ somnar med samma kÀnsla. Du som svÀlter dig för att du önskar lÀtta allt det tunga ur dig eller du som hukar dig över livet med tvÄ fingrar i halsen.

Till dig som inte har nÄgot hem, eller till dig som blir utfryst i skolan eller pÄ arbetsplatsen. Du som skÀr dig pÄ armarna, du som sitter instÀngd framför en datorskÀrm dagarna i Ànda, för omvÀrlden levererar inget annat Àn krav. Du som trÀffas av nÄgon annans slag gÄng pÄ gÄng eller bara nÄgon gÄng.

Du som sörjer oÀndligt en persons bortgÄng eller annan tragisk hÀndelse i livet. Du som Ängrar djupt nÄgot du gjort och fastnat i Àltandets spÄr. Och till alla andra som lider pÄ nÄgot sÀtt, vilket alla nÄgon gÄng gör.

Mitt brev vill förmedla hopp. Vet ni vad! SmÀrtan Àr ett sÄr som blöder men jag tror att det gÄr att hela igen. Det gÄr att bygga en bro till den nya sidan av livet. Jag mÄdde dÄligt ett tag. Ville bara försvinna under jorden, rispa sönder min hud för att lÀtta smÀrtan inuti. Orkade inte prata, inte nÄgot. Hade blivit trampad pÄ och hade trampat nÄgon pÄ. KÀmpade med den jag var och den jag trodde jag var som inte var nÄgon. Trodde jag.

Slog pÄ mig sjÀlv för drömmarna var för stora och jag var för liten. Svalt mig, spydde galla, ville för alltid ligga i dvala.

Tills jag bad om hjÀlp. Tills nÄgon pÄ riktigt lyssnade. Tills jag vÄgade tro att nÄgon ville lyssna. Och jag insÄg: det finns en vÀg tillbaka. Fast insidan Àr en röra som kÀnns totalt oupplöslig kan det faktiskt fungera med att bara börja, nÄgonstans. Vet ni vad! Jag tror det gÄr, oavsett vad. Jag vill skriva, att inget Àr omöjligt. Jag kravlade pÄ min absoluta botten men lyckades ÀndÄ resa mig igen.

Jag Àr inte sprudlande lycklig varje dag, men har nÄtt ett normallÀge. Och det kan bara bli bÀttre.

Jag vet att det gÄr. Att alla kan.

VÄga ta den hjÀlp du behöver, det Àr du sÄ mycket vÀrd.

Kram

Linnea - en tjej som hejar pÄ dig!